Vad hände med min rock n roll?
Kära medborgare!
I helgen var London och Oslo (herr Bjalaand) längst ut vid rock n rollens dimmiga rand. Tillsammans tog vi oss upp till Dansbandslänet. Afrika är ingen obruten mark för oss. Flera gånger tidigare har vi varit där på galej, dock inte av denna kalliber innan. Charlie Garnett, vår Fenderburne gitarrhjälte, hade tidigare under veckan annonserat att han skulle ta dansen till nya höjder denna lördagkväll. Och vilka höjder sedan. Där satt vi, London, Oslo och Mannen Martin, i en publik som törstade efter Schlager Overdrive. De nio akterna på scenen levererade över förväntan. Vår gitarrman var med redan i tredje numret. En vältränad grekisk diskuskastare hade korsats med Amor, fördärvets (vissa kallar det kärlek) representant. Japp, där har ni det. Ett vitt tygskynke, flexade muskler, änglavingar på ryggen, masken för ansiktet och pilbågen i högsta hugg. Mer än så var det inte. Men för vissa var det mer än så. Det syntes lång väg på symfoniorkestern som backade upp framförandet att det här inte var vilken dansare som helst de hade framför sig. Hela högen ville slita kläderna av honom, det lilla han hade. De var som hyenor. Big time.
Kvällen och framför allt natten blev en raketresa. Charlie var månbaskaptenen och hela studentpuben var ett universum. Dans, dans på bordet, spontandans och snabbpizza. De var högt och lågt om vart annat. Jag, Oslo och Mannen Martin kunde inte annat än försöka hänga med i kvällens Rocket Man. Ena stunden var det gatlopp längs källarkorridorer bland förskräckta ensambeloffer, bara för att i nästa kast var deep cover om en dator och ett försök att bli kvitt någon annans värdelösa gitarr. "Löp Oslo, löp!"
Så, vad har vi här? En vanlig bakgrundsdansare? Nej. Vissa människor lutar sig tillbaka och säger "fuck you" för att visa att de inte bryr sig om vad som kommer emot dem. Charlie Garnett gör det genom att spela fjälljazz seriöst och samtidigt citera Eddie Meduzas epos "Hakan" utan att blinka. Fuck you. Big time. Helgens bravader var framkant. Att ta steget framåt samtidigt som vägen man går på ritas upp. Är det till och med så att det är de bestämda stegen som faktiskt utgör den nya stigen? Det spelar kanske ingen roll om vi går på en redan upptrampad stig. Det handlar snarare om HUR vi går på den. De stadiga stegen tar sig fram vart som helst, även om stegen leder bort från den redan upptrampade stigen. Så, för dig som stilla undrar vad som hände med din rock n roll, svaret är inte så stormigt som kanske befaras. Rock n rollen finns kvar, den är närvarande i allra högsta grad. Du har troligen bara tappat spåret för stunden. Kanske just för att du var fullt upptagen med att följa stigen? Skit i det och ös.
Kvällen och framför allt natten blev en raketresa. Charlie var månbaskaptenen och hela studentpuben var ett universum. Dans, dans på bordet, spontandans och snabbpizza. De var högt och lågt om vart annat. Jag, Oslo och Mannen Martin kunde inte annat än försöka hänga med i kvällens Rocket Man. Ena stunden var det gatlopp längs källarkorridorer bland förskräckta ensambeloffer, bara för att i nästa kast var deep cover om en dator och ett försök att bli kvitt någon annans värdelösa gitarr. "Löp Oslo, löp!"
Så, vad har vi här? En vanlig bakgrundsdansare? Nej. Vissa människor lutar sig tillbaka och säger "fuck you" för att visa att de inte bryr sig om vad som kommer emot dem. Charlie Garnett gör det genom att spela fjälljazz seriöst och samtidigt citera Eddie Meduzas epos "Hakan" utan att blinka. Fuck you. Big time. Helgens bravader var framkant. Att ta steget framåt samtidigt som vägen man går på ritas upp. Är det till och med så att det är de bestämda stegen som faktiskt utgör den nya stigen? Det spelar kanske ingen roll om vi går på en redan upptrampad stig. Det handlar snarare om HUR vi går på den. De stadiga stegen tar sig fram vart som helst, även om stegen leder bort från den redan upptrampade stigen. Så, för dig som stilla undrar vad som hände med din rock n roll, svaret är inte så stormigt som kanske befaras. Rock n rollen finns kvar, den är närvarande i allra högsta grad. Du har troligen bara tappat spåret för stunden. Kanske just för att du var fullt upptagen med att följa stigen? Skit i det och ös.
Fist's of fury.
Kära medborgare!
Klockan är strax 23 och då måste huset vara tomt annars blir det wrestling med vakterna. Jag vill inte brottas med dom för en av dem har svart bälte i karate. Jag har sett bilderna och talat med en del av hans offer. KIIIIIEAAAAAH!!!!!
Så, jag lämnar er med en ofullständig avslutning. Min räddning har inte kommit än. Jag kommer nu ge mig ut i natten tills någon fångar upp mig. I morgon får vi se hur det gick. Så, so long for now.
// London Larsson.
Klockan är strax 23 och då måste huset vara tomt annars blir det wrestling med vakterna. Jag vill inte brottas med dom för en av dem har svart bälte i karate. Jag har sett bilderna och talat med en del av hans offer. KIIIIIEAAAAAH!!!!!
Så, jag lämnar er med en ofullständig avslutning. Min räddning har inte kommit än. Jag kommer nu ge mig ut i natten tills någon fångar upp mig. I morgon får vi se hur det gick. Så, so long for now.
// London Larsson.
Beef.
Kära medborgare!
Byråkratlivet har i en del forskarrapporter liknats med it-samhällets thug life. Varje avdelning har sitt territorium som vaksamt patrulleras. Jag har själv satt upp en skyllt som tydligt proklamerar att de som tränger sig på kommer att skjutas, de som överlever kommer att skjutas igen. Det är en savann utan dess like och vi är egentligen inte mer än en skock hyenor som alla sloss om det stora kadavret som vi vill ha så mycket som möjligt av, det vill säga budgeten. Alla avdelningar frontar hårt och försöker få uppmärksamhet från ledningen. Ett tydligt exempel på den hårda gatumentaliteten som krävs för att ta sig fram finns tatuerat över bröstet på en kille på tredje våningen. Han har valt att citera textraden "Cash moves everything around us, CREAM, get the money, dollar dollar bill ya'll", från Wu Tang Clans klassiska låt "C.R.E.A.M" från tegelstenen "Enter the Wu (36 Chambers)".
Byråkratlivet har i en del forskarrapporter liknats med it-samhällets thug life. Varje avdelning har sitt territorium som vaksamt patrulleras. Jag har själv satt upp en skyllt som tydligt proklamerar att de som tränger sig på kommer att skjutas, de som överlever kommer att skjutas igen. Det är en savann utan dess like och vi är egentligen inte mer än en skock hyenor som alla sloss om det stora kadavret som vi vill ha så mycket som möjligt av, det vill säga budgeten. Alla avdelningar frontar hårt och försöker få uppmärksamhet från ledningen. Ett tydligt exempel på den hårda gatumentaliteten som krävs för att ta sig fram finns tatuerat över bröstet på en kille på tredje våningen. Han har valt att citera textraden "Cash moves everything around us, CREAM, get the money, dollar dollar bill ya'll", från Wu Tang Clans klassiska låt "C.R.E.A.M" från tegelstenen "Enter the Wu (36 Chambers)".
Den fjättrandes soundtrack.
Kära medborgare!
För att förtydliga den klaustrofobiska känslan som kryper allt närmare in under skinnet på mig så ska jag ge er ett spurr of the moment-soundtrack som kanske kan få er att känna mörkrets kalla fingrar som tystnat korridorerna jag tvingas vandra i just nu.
1. The Allman Brothers Band - "Whipping Post"
2. Band of Horses - "Is there a ghost"
3. City and Colour -"Hello, I'm in Delaware"
4. Cypress Hill -"Hits from the Bong"
5. The Doors -"Horse Lattitudes"
6. Dr. Dre -"Deep Cover (feat. Snoop Dogg)"
7. Grinderman -"Man in the Moon"
8. Immortal Technique -"Dance with the Devil"
9. Mobb Deep -"Shook Ones part 2"
10. Prodigy -"Memphis Bells"
Mixin' it up, byråkratstylish.
Kära medborgare!
Nyss fick jag ett mindre skamligt förslag från min partner in högskolancrime, fröken Dark and Twisted. Det handlade om att springa naken genom alla korridorer. Jag är skeptisk. Mest för at jag inte vågar. jag är tämligen säker på att jag är helt själv i huset. Men skulle någon patrullerande vakt komma, exempelvis, så är det nog ganska kört. Det kvittar nog hur mycket jag förklarar mig och hur mycket jag visar upp mitt tjänste-id. jag åker nog ut med huvudet före. Eller så blir det en up north trip till polisen för drogtester och fyllecellen. Inte bra. Frågan är, om jag nu skulle streaka, vart skulle jag fästa mitt tjänste-id?
Nej, någon fason får det vara. Jag skulle kunna roa mig med lite byrokratporr, vilket innebär att uppdatera mitt kontor med lite nytt skrivbordsmaterial. Nya post-itlappar, pennor och block. Kanske fixa en linjal. Det ska tydligen ha kommit nya i huset. Fy fan. Vår upphandlingsavdelning som sköter allt sådant kan ibland vara riktiga wild ones. Rebeller som tar in konstiga märken. jag borde drogtesta dem hela bunten.
Nyss fick jag ett mindre skamligt förslag från min partner in högskolancrime, fröken Dark and Twisted. Det handlade om att springa naken genom alla korridorer. Jag är skeptisk. Mest för at jag inte vågar. jag är tämligen säker på att jag är helt själv i huset. Men skulle någon patrullerande vakt komma, exempelvis, så är det nog ganska kört. Det kvittar nog hur mycket jag förklarar mig och hur mycket jag visar upp mitt tjänste-id. jag åker nog ut med huvudet före. Eller så blir det en up north trip till polisen för drogtester och fyllecellen. Inte bra. Frågan är, om jag nu skulle streaka, vart skulle jag fästa mitt tjänste-id?
Nej, någon fason får det vara. Jag skulle kunna roa mig med lite byrokratporr, vilket innebär att uppdatera mitt kontor med lite nytt skrivbordsmaterial. Nya post-itlappar, pennor och block. Kanske fixa en linjal. Det ska tydligen ha kommit nya i huset. Fy fan. Vår upphandlingsavdelning som sköter allt sådant kan ibland vara riktiga wild ones. Rebeller som tar in konstiga märken. jag borde drogtesta dem hela bunten.
Håller fortet.
Kära medborgare!
För er som inte vet vad jag gör på dagarna så handlar det i korta drag om att alkohol och droger. Socialtjänsten i Trollhättan mer exakt. Kommunhuset där jag sitter är stort och är mer som ett fort, en borg. Antagligen är det egentligen det här huset som Petter och Tomas Rusiak tänkte på när det gjorde låten "Håller Fortet" som finns med på Petter debutskiva "Mitt Sjätte Sinne." Det måste det fan ha varit.
Hela huset är fullt av vindlande korridorer och dörrar. ÖVer allt ska det vara passerkort och koder hit och dit. Det går inte att ta sig ut ur skiten på kvällen om du inte har en kod. Kod in, kod ut. Ständigt dessa koder. Knappast den allmänna plats som kommunhus egentligen ska vara. Lyckligvis så har jag kort och kod, men vart ska jag gå? ner på torget och tjuvröka med kidsen? Nej. Hoppa in i hos några Volvoraggare och dunka plåt? Nej. Jag skulle kunna hämta ut en av kommunbilarna i garabget i källaren och åka runt själv och dunka plåt. Dock känns peppnivån inte särskilt hög där. Nej. Det gäller att vända sig inåt. Kan detta bli en andlig resa? Min kropps inre är troligen på väg att vända sig utåt för obehagliga odörer börjar smyga fram. Eller är det något annat än min kropp? Mitt kontor är förvisso mycket litet. Luften är dålig, tung och säkert ful om jag skulle kunna titta på den. Jag skulle kunna öppna mitt fönster men då går larmet och väktarna kommer. I värsta fall kan det komma att bli en hård batalj, i mindre värsta fall får jag skäll av vakternas slutboss på måndag som muttrar något om att "här ska fan bli löneavdrag."
För er som inte vet vad jag gör på dagarna så handlar det i korta drag om att alkohol och droger. Socialtjänsten i Trollhättan mer exakt. Kommunhuset där jag sitter är stort och är mer som ett fort, en borg. Antagligen är det egentligen det här huset som Petter och Tomas Rusiak tänkte på när det gjorde låten "Håller Fortet" som finns med på Petter debutskiva "Mitt Sjätte Sinne." Det måste det fan ha varit.
Hela huset är fullt av vindlande korridorer och dörrar. ÖVer allt ska det vara passerkort och koder hit och dit. Det går inte att ta sig ut ur skiten på kvällen om du inte har en kod. Kod in, kod ut. Ständigt dessa koder. Knappast den allmänna plats som kommunhus egentligen ska vara. Lyckligvis så har jag kort och kod, men vart ska jag gå? ner på torget och tjuvröka med kidsen? Nej. Hoppa in i hos några Volvoraggare och dunka plåt? Nej. Jag skulle kunna hämta ut en av kommunbilarna i garabget i källaren och åka runt själv och dunka plåt. Dock känns peppnivån inte särskilt hög där. Nej. Det gäller att vända sig inåt. Kan detta bli en andlig resa? Min kropps inre är troligen på väg att vända sig utåt för obehagliga odörer börjar smyga fram. Eller är det något annat än min kropp? Mitt kontor är förvisso mycket litet. Luften är dålig, tung och säkert ful om jag skulle kunna titta på den. Jag skulle kunna öppna mitt fönster men då går larmet och väktarna kommer. I värsta fall kan det komma att bli en hård batalj, i mindre värsta fall får jag skäll av vakternas slutboss på måndag som muttrar något om att "här ska fan bli löneavdrag."
Held up without a gun.
Kära medborgare!
Er egna London Larsson är instängd och inlåst på sitt jobb as we speak. I ett sista desperat försök att nå ut till mänskligheten livebloggar han nu i kväll tills räddningen kommer.
Situation: I kväll ska jag och min bättre hälft, Erica, och en man av skills och rang, herr Vegas, åka upp till Bengtsfors inför morgondagen. Dock måste Erica och Vegas jobba på Skandinavium i kväll eftersom Frölunda envisas med att spela slutspel i hockeyn. Så, när matchen är slut och de röjt upp i restaurangen där så bär det av norrut. De hämtar mig i Trollhättan på mitt jobb och sen fortsätter vi upp till Epa County. Jag är kvar på jobbet för att det mest blir löjligt att åka från Trollhättan till GBG och sen upp igen. Dock insåg jag nyss att jag kommer vara strandsatt på mitt kontor fram tills tidigast 23:00. Problem.
Så, vad göra? Att jobba mer är inte att tänka på. Mitt huvud är redan stavmixtrat. Jag har redan varit inne på alla sidor på hela internet i hela världen. Jag är trött på musiken på min Ipod. Jag försökte läsa Klas Östergren men efter en mening så tappade jag honom. Helvete. Jag har druckit vatten.
Så, här är vi nu. Eller snarare jag. Jag hoppas ni är med mig där ute. Vad göra?
Er egna London Larsson är instängd och inlåst på sitt jobb as we speak. I ett sista desperat försök att nå ut till mänskligheten livebloggar han nu i kväll tills räddningen kommer.
Situation: I kväll ska jag och min bättre hälft, Erica, och en man av skills och rang, herr Vegas, åka upp till Bengtsfors inför morgondagen. Dock måste Erica och Vegas jobba på Skandinavium i kväll eftersom Frölunda envisas med att spela slutspel i hockeyn. Så, när matchen är slut och de röjt upp i restaurangen där så bär det av norrut. De hämtar mig i Trollhättan på mitt jobb och sen fortsätter vi upp till Epa County. Jag är kvar på jobbet för att det mest blir löjligt att åka från Trollhättan till GBG och sen upp igen. Dock insåg jag nyss att jag kommer vara strandsatt på mitt kontor fram tills tidigast 23:00. Problem.
Så, vad göra? Att jobba mer är inte att tänka på. Mitt huvud är redan stavmixtrat. Jag har redan varit inne på alla sidor på hela internet i hela världen. Jag är trött på musiken på min Ipod. Jag försökte läsa Klas Östergren men efter en mening så tappade jag honom. Helvete. Jag har druckit vatten.
Så, här är vi nu. Eller snarare jag. Jag hoppas ni är med mig där ute. Vad göra?
Krigstrofé från förnedringens högborg.
Kära medborgare!
Jag och allas vår käre herr Vegas (även känd som Steffen) har denna söndagsafton brottats i panik med andra desperata gamar på en savann, säkerligen mycket farligare än den ni hittar i Afrika. I framtiden kan det hela mycket möjligt komma att beskrivas som den mest verklighetstrogna, alternativa, tolkningen av den amerikanska gangsta rap duo Mobb Deeps låt "Survival Of the Fittest" från deras klassiska album "The Infamous".
Notting Hill, en lite och väldigt mysig pub på en tvärgata till andra lång i Göteborg. Väldigt liten lokal med den murriga gamla bardisken och upphöjda småbord, men inte så där slitet som det ofta brukar vara. Old schooltapeter flankerat med massa gamla böcker och stearinljus. Hemmakänslan du aldrig haft. Perfekt för en söndag. Dock varade inte trygghetskänslan mer än några andetag där inne. Varje söndag är det musikquiz där och det var vårt mål denna kväll.
Musikquiz i all ära, men Notting Hills quiz är i en egen liga allt som oftast. De flesta som kommer dit kan plocka poäng på lite intron och någon klassisk låt, men sen skiljs agnarna från vetet ganska fort. Jag och Vegas anser oss kunna täcka ettt hyfsat brett spektra när det gäller musik, men den här gången var det stundtals som vårt skepp styrt utanför sjökortet och allt vi kunde göra var att känna igen vad som hände och styra allt eftersom, men inte mer. Duon London och Vegas fick verkligen kämpa och trots att vi lyckades ta oss upp till hälften rätta svar, så var vi ändå i underkant. Dock hamnade vi inte sist, tack och lov.
Ingen säger något, men det ligger i luften. Musikelitisterna, som kanske till och med är mer kunniga än gamarna på tidningen Sonic, frustar efter att prestera, likt en galen hyena. Vi hankade oss fram och kämpade för vår egen prestigé, bara för att gå bet på nästa fråga, för att vinna igen senare. Som sagt, vi kom inte sist, vi fick med oss några skalper men fick själva sålla oss till den allt större skaran som fick ta emot ett tyst, outtalat hånskratt. Nästa söndag är det dags igen.
// London Larsson
Jag och allas vår käre herr Vegas (även känd som Steffen) har denna söndagsafton brottats i panik med andra desperata gamar på en savann, säkerligen mycket farligare än den ni hittar i Afrika. I framtiden kan det hela mycket möjligt komma att beskrivas som den mest verklighetstrogna, alternativa, tolkningen av den amerikanska gangsta rap duo Mobb Deeps låt "Survival Of the Fittest" från deras klassiska album "The Infamous".
Notting Hill, en lite och väldigt mysig pub på en tvärgata till andra lång i Göteborg. Väldigt liten lokal med den murriga gamla bardisken och upphöjda småbord, men inte så där slitet som det ofta brukar vara. Old schooltapeter flankerat med massa gamla böcker och stearinljus. Hemmakänslan du aldrig haft. Perfekt för en söndag. Dock varade inte trygghetskänslan mer än några andetag där inne. Varje söndag är det musikquiz där och det var vårt mål denna kväll.
Musikquiz i all ära, men Notting Hills quiz är i en egen liga allt som oftast. De flesta som kommer dit kan plocka poäng på lite intron och någon klassisk låt, men sen skiljs agnarna från vetet ganska fort. Jag och Vegas anser oss kunna täcka ettt hyfsat brett spektra när det gäller musik, men den här gången var det stundtals som vårt skepp styrt utanför sjökortet och allt vi kunde göra var att känna igen vad som hände och styra allt eftersom, men inte mer. Duon London och Vegas fick verkligen kämpa och trots att vi lyckades ta oss upp till hälften rätta svar, så var vi ändå i underkant. Dock hamnade vi inte sist, tack och lov.
Ingen säger något, men det ligger i luften. Musikelitisterna, som kanske till och med är mer kunniga än gamarna på tidningen Sonic, frustar efter att prestera, likt en galen hyena. Vi hankade oss fram och kämpade för vår egen prestigé, bara för att gå bet på nästa fråga, för att vinna igen senare. Som sagt, vi kom inte sist, vi fick med oss några skalper men fick själva sålla oss till den allt större skaran som fick ta emot ett tyst, outtalat hånskratt. Nästa söndag är det dags igen.
// London Larsson
Touching from a distance.
Kära medborgare!
Saliga äro de ovetande proklamerade kyrkan för många år sedan. Eller någon som var religiös åt minstonde. Fuck it. Vi är alla giriga jävlar som vill veta allt nu nu nu. 80-talet och internet is to blame.
Så, vad vet vi om Johannes quest for love och Kids Roman Empire-tåg i Tyskland? Mycket lite. I går kväll fick jag ett MMS från Koffe. Det sa mig allt och inget. I bilden ser vi ett starkt ljussken komma från ena änden av en stor lokal, hall, arena. Himlen? Blått sidoljus flankerar det jättestarka, vita, ljuset. Jag ser inte scenen, så starkt lyser det. För en sekund undrar jag om det är musikens svar på ljuset i tunneln? MMS:et kommer från Koffe så Kid kan inte vara på scen just då. Är det The Sounds eller Fall Out Boy? Klockan var strax efter halv tio. Svaga siluetter från några huvuden i publiken syns i förgrunden. Stället verkar packat. Var Koffe packad? Ingen aning. Han är ju rockstjärna, det är något vi är säkra på i alllafall. Men vart var vår man of the hour, Johannes? Ingen vet. I allafall inte jag. Josef Larsson, en man med många myter och ett gott hjärta, pratade med Johannes på mobil under onsdagen. Så mycket mer vet vi inte. Josef sa inget om Johannes hade träffat Maja än.
Samantha Fox erövrade Tyskland 1987 med sin hit "Touch Me". 22 år senare står Kid Down på en scen för en slutsåld publik, modell XL. Tyskland kommer inte vara det samma. Skillnaden mellan Fox och Kid är att nu är det publiken som vill bli berörda, inte stjärnorna själva. 80-talets generation är otålighetens generation. Nu nu nu, helst i går tycks våra själar skrika. Fansens böner kommer gå i uppfyllellse. Det började redan i går. Kvar här i Sverige sitter vi och får nöja oss med längtan, en längtan efter det som Autobanville redan har. Men det finns hopp. Hopp i ett MMS från Koffe. "Kan man älska nå'n på avstånd" var frågan i låten med samma namn som Christer Sjögren i dansbandet Vikingarna ställde sig på albumet "Kramgoa låtar 1998". Tack vare Koffe vet vi nu att svaret, det är ja.
// London Larsson
Saliga äro de ovetande proklamerade kyrkan för många år sedan. Eller någon som var religiös åt minstonde. Fuck it. Vi är alla giriga jävlar som vill veta allt nu nu nu. 80-talet och internet is to blame.
Så, vad vet vi om Johannes quest for love och Kids Roman Empire-tåg i Tyskland? Mycket lite. I går kväll fick jag ett MMS från Koffe. Det sa mig allt och inget. I bilden ser vi ett starkt ljussken komma från ena änden av en stor lokal, hall, arena. Himlen? Blått sidoljus flankerar det jättestarka, vita, ljuset. Jag ser inte scenen, så starkt lyser det. För en sekund undrar jag om det är musikens svar på ljuset i tunneln? MMS:et kommer från Koffe så Kid kan inte vara på scen just då. Är det The Sounds eller Fall Out Boy? Klockan var strax efter halv tio. Svaga siluetter från några huvuden i publiken syns i förgrunden. Stället verkar packat. Var Koffe packad? Ingen aning. Han är ju rockstjärna, det är något vi är säkra på i alllafall. Men vart var vår man of the hour, Johannes? Ingen vet. I allafall inte jag. Josef Larsson, en man med många myter och ett gott hjärta, pratade med Johannes på mobil under onsdagen. Så mycket mer vet vi inte. Josef sa inget om Johannes hade träffat Maja än.
Samantha Fox erövrade Tyskland 1987 med sin hit "Touch Me". 22 år senare står Kid Down på en scen för en slutsåld publik, modell XL. Tyskland kommer inte vara det samma. Skillnaden mellan Fox och Kid är att nu är det publiken som vill bli berörda, inte stjärnorna själva. 80-talets generation är otålighetens generation. Nu nu nu, helst i går tycks våra själar skrika. Fansens böner kommer gå i uppfyllellse. Det började redan i går. Kvar här i Sverige sitter vi och får nöja oss med längtan, en längtan efter det som Autobanville redan har. Men det finns hopp. Hopp i ett MMS från Koffe. "Kan man älska nå'n på avstånd" var frågan i låten med samma namn som Christer Sjögren i dansbandet Vikingarna ställde sig på albumet "Kramgoa låtar 1998". Tack vare Koffe vet vi nu att svaret, det är ja.
// London Larsson
Johannes trumfkort.
Få saker i världen är säkra i sin existens. Kanske är det enda riktigt sanna just att det inte finns någon sanning? Någon sa en gång att galenskap inte är något utan publik. Är det så att vi endast existerar om någon annan ser oss? Utifrån detta har vi tesen att livet är en ständig process, människan är en ständig process. Vi GÖR oss själva och varandra hela tiden, vi ÄR inte. Vi måste förnya oss och göra oss hela tiden för att fortsätta existera i nuet och i nästa ögonblick.
Kärleken fungerar på samma sätt. Ska den finnas måste vi jobba på den hela tiden. Här har Johannes ett trumfkort.
Hårdfakta: Den svenska hiphop-duo Snook släppte sin andra skiva, betitlad "ÄR", 2006. I den delen av hiphop-världen som handlar om att skryta och övertala varandra och publiken om att just en själv står högst upp i rappens näringskedja, var det ett genialt drag, ur ett filosofiskt perspektiv, att döpa skivan till "ÄR". Som det enda undantaget i hela världen titulerade sig Snook som det enda konstanta i världen. Medan alla andra dödliga hela tiden måste sträva med att jobba på sig själva och sin omgivning, så står Snook där och bara är, helt enkelt. Samma sak gäller med Johannes och hans kärlek. Maja kan vila tryggt i att när allt annat stormar och verkar upp och ner samtidigt, då finns Johannes och kärleken där, lika självklar som luften hon andas. Frågan närmast till hands just nu är antagligen vad det är som gör att just DENNA DÄR kärleken är konstant. Tja, det är väl bara att se på pöjken. Skulle du har svårt att stå emot ett sånt smile? Nuff said.
// London Larsson
It's on, Mother fuckers!!!
Kära medborgare!
Där har ni det. As we speak befinner sig vår man of the hour, Johannes Bjaaland, i Bratwursh County tillsammans med Neråt Pöjkera. Nu finns det ingen återvändo. Bibeln hade sin Noak som fyllde ekan med peppiga djur och drog till sjöss, Kid Down fyllde turnébussen med dist och merch och drog till tre utsålda storgig. Skillnaden var att Noak flydde, Kid går på offensiven. Johannes går på offensiven. Maja in his sight och Tyskland kommer bli kärlekens nya Waterloo. Ännu har vi inte fått någon rapport från våra hjältar. Det återstår att se vad som sker.
// London Larsson
Där har ni det. As we speak befinner sig vår man of the hour, Johannes Bjaaland, i Bratwursh County tillsammans med Neråt Pöjkera. Nu finns det ingen återvändo. Bibeln hade sin Noak som fyllde ekan med peppiga djur och drog till sjöss, Kid Down fyllde turnébussen med dist och merch och drog till tre utsålda storgig. Skillnaden var att Noak flydde, Kid går på offensiven. Johannes går på offensiven. Maja in his sight och Tyskland kommer bli kärlekens nya Waterloo. Ännu har vi inte fått någon rapport från våra hjältar. Det återstår att se vad som sker.
| Tonhalle w/FALL OUT BOY & The Sounds | München | ||
| Palladium w/FALL OUT BOY & The Sounds | Köln | ||
| Colombiahalle w/FALL OUT BOY & The Sounds | Berlin |
// London Larsson
Håret och krogen.
Kära medborgare!
Thin Lizzys gamla låt "Dancing in the Monlight" har i kväll endast lämnat oss med känslan och tanken. Att faktiskt dansa i månljuset i kväll är något som Dalsland inte kommer uppleva. Himlen är fylld av mörka moln. Stjärnorna lyser med sin frånvaro. Dans kommer det dock bli. I kväll är kvällen som Johannes ska testa sin nya frisyr. Han är inte ensam. Laguppställningen består av hans wingman Koffe, Koffes bror Johannes (frontman i Saturday Generation) samt David Bergström (notoriskt trumorakel i Kid Down). Frisyren kommer att testat på HC i Åmål. Johannes har ingen direkt plan för hur och när han kommer testa den. Det handlar mer om att skapa en stämning och en atmosfär. Frisyren sitter där den sitter och, likt en organisk tatuering, kommer den skicka signaler. Mottagandet är inget som går att styra. Det är väl det här som gör kvällen till en extra spännande kväll.
Det är inte svårt att dra parallellerna till den amerikanska tv-serien Enturage. Dock är det svårare att urkskilja vem som är kvällens huvudkaraktär. Johannes eller frisyren? Är de två olika saker eller är de en slags symbios? Ja, onekligen måste det vara så. Den ena kan inte leva utan den andre. Men kan man ha en icke-frisyr? Inget hår är väl också en skepnad? Ulf Lundell ska en gång ha sagt att "ett inställt gig är också ett gig". Är det så även nu? Jag lämnar detta till kvällen att utvisa. Säkerligen kommer Johannes inte att omtalas och tilltalas utan en referens till hans nya skepnad.
Till er som kommer möta honom, tveka inte på att utmana. Det är alltid svårt att se en ny form av något som haft en annan form i en evighet. Kanske är det så att den stora förändringen inte skett hos Johannes, utan att den sker hos dig? Johannes är redo fö den nya tiden. Är du?
// London Larsson
Thin Lizzys gamla låt "Dancing in the Monlight" har i kväll endast lämnat oss med känslan och tanken. Att faktiskt dansa i månljuset i kväll är något som Dalsland inte kommer uppleva. Himlen är fylld av mörka moln. Stjärnorna lyser med sin frånvaro. Dans kommer det dock bli. I kväll är kvällen som Johannes ska testa sin nya frisyr. Han är inte ensam. Laguppställningen består av hans wingman Koffe, Koffes bror Johannes (frontman i Saturday Generation) samt David Bergström (notoriskt trumorakel i Kid Down). Frisyren kommer att testat på HC i Åmål. Johannes har ingen direkt plan för hur och när han kommer testa den. Det handlar mer om att skapa en stämning och en atmosfär. Frisyren sitter där den sitter och, likt en organisk tatuering, kommer den skicka signaler. Mottagandet är inget som går att styra. Det är väl det här som gör kvällen till en extra spännande kväll.
Det är inte svårt att dra parallellerna till den amerikanska tv-serien Enturage. Dock är det svårare att urkskilja vem som är kvällens huvudkaraktär. Johannes eller frisyren? Är de två olika saker eller är de en slags symbios? Ja, onekligen måste det vara så. Den ena kan inte leva utan den andre. Men kan man ha en icke-frisyr? Inget hår är väl också en skepnad? Ulf Lundell ska en gång ha sagt att "ett inställt gig är också ett gig". Är det så även nu? Jag lämnar detta till kvällen att utvisa. Säkerligen kommer Johannes inte att omtalas och tilltalas utan en referens till hans nya skepnad.
Till er som kommer möta honom, tveka inte på att utmana. Det är alltid svårt att se en ny form av något som haft en annan form i en evighet. Kanske är det så att den stora förändringen inte skett hos Johannes, utan att den sker hos dig? Johannes är redo fö den nya tiden. Är du?
// London Larsson
Utmaningen för den nya mannen.
Kära medborgare!
Timmarna har gått och vi liksom ni har begrundat Johannes och den nya frisyren. Responsen har varit stor, framför allt till Johannes och hans mobil. Fortsätt med det! Johannes uppskattar det. Han behöver stärkas i sin nya frisyr. Under dagen har han sjunkit in i sitt korta epos till kreaption på huvudet. Frågorna han ställt sig själv har främst handlat om hur han ska kunna fortsätta hålla den i den unika form som frisyren faktiskt har.
Hårdfakta: Det är ju så att det är omöjligt att bibehålla en frisyr gjord av en frisör, dagen efter. Att sitta i stolen och känna hur de sista handtagen läggs med hjälp av mouse, vax eller gell, eller varför inte med en fön, är en känsla av att uppleva en omtalad perfektion bli verklighet. En verklighet som inte är möjlig utan ens egen medverkan. Skulpturens liv kan inte existera utan att samtidigt bli modellerad. Men när verkligheten inte längre består av en frisörs närvaro, vad händer då? Vi vet alla svaren. Eget slit och strävan att efterapa ovanifrångreppet, ett grepp som endast fungerar just om det kommer ovanifrån. Frisören skulpterar ovanifrån, som en hellikopter som stadigt svävar över det stormande havet samtidigt som livräddaren, likt en förlängd utsträckt arm från sjöräddningssällskapet, sträker ut sig för att fånga upp de panikslagna själarna. I bästa fall lyckas vi simma till land, men det är inte optimalt. Varje dag framför spegeln är en strävan mot håret, stormen, orkanen, kalla det vad ni vill. Hur kommer Johannes klara detta? Lanza Mix var rådet som Marit sålde till honom. Goda råd är dyra och alltid värt det. Men precis som i armbrytning så är det inte styrkan som är viktigast, det handlar om teknik och strategi. Och estetik. Varje dag kommer bli en utmaning. Den sneda luggen fram mot höger och det lätt spretiga i nacke och på toppen. Ett riskmoment kan bli just det spretiga. Vid lunchen efter klippningen på Hörnan i Åmål testade min syster Frida hans hår genom att ruffsa lite lätt i det. Med ens stod det klart att den volym som Lanza Mix möjliggör även skulle kunna försätta Johannes i en pinsam Per Gessle-situation. Ingen människa vill ju förknippas med omslaget till Gessles soloskiva på svenska som kom för några år sedan.
Timmarna har gått och vi liksom ni har begrundat Johannes och den nya frisyren. Responsen har varit stor, framför allt till Johannes och hans mobil. Fortsätt med det! Johannes uppskattar det. Han behöver stärkas i sin nya frisyr. Under dagen har han sjunkit in i sitt korta epos till kreaption på huvudet. Frågorna han ställt sig själv har främst handlat om hur han ska kunna fortsätta hålla den i den unika form som frisyren faktiskt har.
Hårdfakta: Det är ju så att det är omöjligt att bibehålla en frisyr gjord av en frisör, dagen efter. Att sitta i stolen och känna hur de sista handtagen läggs med hjälp av mouse, vax eller gell, eller varför inte med en fön, är en känsla av att uppleva en omtalad perfektion bli verklighet. En verklighet som inte är möjlig utan ens egen medverkan. Skulpturens liv kan inte existera utan att samtidigt bli modellerad. Men när verkligheten inte längre består av en frisörs närvaro, vad händer då? Vi vet alla svaren. Eget slit och strävan att efterapa ovanifrångreppet, ett grepp som endast fungerar just om det kommer ovanifrån. Frisören skulpterar ovanifrån, som en hellikopter som stadigt svävar över det stormande havet samtidigt som livräddaren, likt en förlängd utsträckt arm från sjöräddningssällskapet, sträker ut sig för att fånga upp de panikslagna själarna. I bästa fall lyckas vi simma till land, men det är inte optimalt. Varje dag framför spegeln är en strävan mot håret, stormen, orkanen, kalla det vad ni vill. Hur kommer Johannes klara detta? Lanza Mix var rådet som Marit sålde till honom. Goda råd är dyra och alltid värt det. Men precis som i armbrytning så är det inte styrkan som är viktigast, det handlar om teknik och strategi. Och estetik. Varje dag kommer bli en utmaning. Den sneda luggen fram mot höger och det lätt spretiga i nacke och på toppen. Ett riskmoment kan bli just det spretiga. Vid lunchen efter klippningen på Hörnan i Åmål testade min syster Frida hans hår genom att ruffsa lite lätt i det. Med ens stod det klart att den volym som Lanza Mix möjliggör även skulle kunna försätta Johannes i en pinsam Per Gessle-situation. Ingen människa vill ju förknippas med omslaget till Gessles soloskiva på svenska som kom för några år sedan.
// Lodon Larsson
Maja, se upp!
Tidens tand är klar.
Kära medborgare!
Johannes har genomgått transformationen. Om människan har en själ så har den definitvit tagit en ny form. I framtiden kommer den formas med hjälp av Lanza Mix.
Nu väntar en värld av förundran och sug. För det är just det som allt handlar om. Suget, den där pirrande känslan. Jag, Johannes och Koffe sitter på Kroppspalatset i Åmål och begrundar Marits kreativa resultat. Utanför pågår världen, ovetande om vad som snart kliver ut genom dörren.
Nu kom Erica och Frida in. Leenden sprider sig på läppar och vi kan tillsammans konstatera att det är något av rang som skett här i dag. Vi tackar er alla som följt oss här under morgonen. Men vila inte nu. Fortsätt hör av er. På tisdag kommer nya inlägg. Då börjar Kid Downs efterlängtade turné med Fall Out Boy och The Sounds. I Johannes värld är det dock en Europaturné med Maja. Det är han och Maja som gäller från och med nu. Eller någon annan. Johannes söker främst ett hjärta som passar hans.
Med detta signar vi ut och tackar alla medverkande. Word up till Kroppspalatset i Åmål för grymt bra jobb och hängivenhet, Marit i synnerhet.
// London Larsson
